Ja, vad ska man säga? Nu ska jag iaf berätta vad som "hände" i helgen...
På fredagen så hade vi skolavslutning och jag gick ur grundskolan, helt sjukt! Så då brukar man få åka till Leksands sommarland, åk 7 - 9 får åka, sedan när det är slut, alltså klockan 01 så åker niorna alltid iväg på hemlig resa och på leksandssommarland så är det flera skolor men på hemliga resan så är det bara min skolas nior som åker. Vi är tre nior med ca 20 elever i varje klass. Jag var spänd och upprymd, hade bestämt mig för att bara följa med på hemliga resan då jag visste att det skulle bli för mycket med båda, då skulle jag ha svimmat... så då tänkte jag att jag nog kommer att ha roligast på hemliga resan för att det gör man bara en gång och sedan så är vi inte alls lika många så då trodde jag att de skulle ta lite hänsyn till mig...
Vi får veta att vi åker mot Gävle, mer säger de inte... Det ända jag hade tänkt var att jag helst inte ville att det skulle bli bowling som min syster fick åka på när hon gick ur nian, för att jag kan inte bowla med rullstolen.. visst jag kan använda en sån där ramp eller vad man ska kalla det men jag tycker att det inte är samma sak och inte alls lika kul... det var det enda som jag hade tänkt på..
Efter en timme kanske, lite mer, så stannar bussen. Vi kliver ur och det ser ut som fabriker runt omkring oss... Vi ser två män stå lite längre bort så vi börjar gå dit och då börjar vi förstå vad vi ska göra... Kanske inte riktigt till min stora förtjusning men jag tog inte ut någonting i förskott.
Paintball. Vi kommer fram och en av männen börjar be oss att ställa upp oss på rad för att bli indelade i lag. Jag ställer mig så sklart i ledet. Han tittar bara frågande på mig men säger ingenting... Sedan börjar han förklara vad vi ska göra, och ja, mycket riktigt så ska vi spela paintball... Halva gruppen spelar paintball ute medans andra halvan går in... Han säger åt oss att "byta om" eller snarare dra på oss militärmönstrade overaller... Jag börjar röra mig mot overallerna men det går inte så fort då det inte var så lätt att ta sig fram. men mitt i allt så ställer han sig framför mig och säger "ja, och du kan ju inte vara med så du får titta på"... Han frågade mig inte om jag ville, om det var okej eller ens brydde sig om att jag också ville testa... Jag blir så snopen att jag bara får ur mig "okej"... Sedan så pratar han inte mer med mig, han tittar inte ens på mig. Mina fantastiska klasskompisar frågar hur det är och om de kan göra någonting för mig men han bryr sig inte en sekund om mig. Han hade kunnat försökt få mig att känna mig närvarande iaf, han hade kunnat diskutera med mig, VAD SOM HELST!? Men inte ett skit...
Jag var så ledsen och kände mig illa behandlad... Min underbara Emil vägrade till en början också att vara med om inte jag kunde vara med, min fantastiska Emil <3 Men sedan så sa jag att jag tyckte att han skulle vara med då han aldrig har spelat paintball förut. men det krävdes en del övertalning. Min underbara gentleman <3
Jag var ledsen men hoppades på att jag kunde vara med inne sen iaf... Efter mer än en timme så är det dags för oss att gå in... första problemet stöter jag på redan då. En lång och smal trapp för att ens kunna ta sig in. Men funktionärerna brydde sig inte en sekund om att hjälpa till. Han såg men gjorde ingenting. Där möter vi de som har varit inne redan och de berättar vad man får göra... De hade spelat laserdome, det är som paintball fast det är med laser och känns ingenting... Då förstod jag att jag skulle få lov att titta på där också... Jag brukar vara väldigt bra på att hålla tillbaka tårarna, men klockan var tre på natten och då kunde jag inte... Tårarna kommer och jag ångrar så extremt mycket att jag följde med. Jag börjar skylla på mig själv och bli arg på mig själv... att det var mitt fel alltihop. Jag kan se nu senare att jag inte hade gjort någonting fel men då var jag bara så himla arg på mig själv!
Återigen så var Emil fantastisk! Han lyfte in mig och en fin vän tog rullstolen.. Då var jag inne. Väl inne så blev jag inte ens erbjuden att vara med. det var den andra mannen nu och han sa bara till mig att jag kunde gå in i ett rum och ta någonting att dricka medans de andra spelade..
Jag går in i rummet där några andra sitter som har valt att inte vara med också är. då brister jag igen... tårarna rinner och rinner! Jag är så himla trött på det här livet!!!
Efter det så lämnar inte Emil min sida. han sitter med mig resten av natten. Jag blev bara att må dåligt av den här resan.
Det fanns några andra saker som man också kunde göra, rida på en elektrisk tjur, brottas i sumodräkter eller spela ett dåligt bilspel på tv-spel... Ja, visst... jag åker på hemlig resa för att spela tv-spel, kul...
Jag begär inte mycket, men jag tycker inte att det var okej så som jag blev behandlad av personalen. Visst, jag förstår också att jag inte kan spela paintball på blodigt allvar och ta mig över stock och sten men jag hade bara så gärna velat blivit erbjuden att t.ex. testa att skjuta med vapnet, skjuta prick eller vad som helst.. bara för att få känna mig med...
Jag hade bara velat känna att de VILLE att jag skulle ha kul och känna mig deltagande. De brydde sig inte ett skit om mig, om hur jag mådde eller kände. Det är det som sårar mig allra allra mest! Jag kände mig inte som en människa, mer som någon konstig varelse som de var rädda för och inte tyckte om...
Det är ändå vuxna män som jag pratar om.och jag är fortfarande ett barn. Jag tycker bara inte att det är okej att behandla någon så.
Jag tycker att det var värst av arrangörerna men jag hade också hoppats att "skolan" hade kunnat anpassat det lite iaf, eftersom de visste att jag skulle följa... iaf att kanske inte BARA ha saker som jag inte kan göra... eller så hade jag velat att de kom till mig och sa att, "nej sara jag tror inte att du kommer ha så roligt för att vi ska göra det här men du kan följa med och titta på om du vill". Då hade jag vetat vad som gällde och kunnat ställa in mig på att jag kommer inte kunna vara med, vill jag följa ändå? Ja, visst det blir ingen "hemlig" resa då för min del, men jag tar MYCKET MYCKET hellre att jag vet vad vi ska göra än att bli så besviken och behandlas på det sättet. Skolan hade också kunnat säga till arrangörerna att "vi har en tjej i rullstol, tror ni att hon skulle ha kul?" och att de då kan ge ett ärligt svar.
Jag unnar verkligen INGEN en sån natt. Åhj, jag var så fruktansvärt ledsen... Men då jag har en fantastisk Pojkvän så gjorde han bussresan bra... men det är ju ganska illa ändå, om bussresan är det bästa...
Vad tycker ni? Överreagerar jag?
Dela JÄTTEGÄRNA då folk kan se och lära av min erfarenhet. Jag önskar ingen at gå igenom det jag just har gjort.
Kram
47 kommentar(er)
