Jag får sån ångest. Dagar som idag. Hatar och älskar dem på samma gång...
Idag har jag inte tagit mig ur sägen förutom när jag har behövt gå på toa... Jag har sovit typ hela dagen och verkligen inte kunnat hålla mig vaken, det är inte så att jag bara är trött, utan jag kan verkligen inte hålla mig vaken... Hur jag än gör så somnar jag... Jag slår mig i ansiktet, har vatten i ansiktet och ögonen, ser på klipp, koncentrerar mig på saker men ingenting funkar... jag nickar till ändå och jag vet inte vad jag ska göra... Trots att jag har haft en sån dag idag så är jag trött nu också och borde kunna sova relativt snart, har alltid svårt att somna på kvällen men jag känner mig allt annat än utvilad...
Och jag får verkligen panik och ångest av dagar som dessa... När jag verkligen sover bort hela dagen. Alla andra gör olika saker hit och dit och jag får absolut ingenting gjort eller kan hjälpa någon med någonting... Känner mig så dum... Känner mig respektlös, mot mamma som får vara själv när jag bara ligger och sover... Och PANIK... Dagar bara försvinner för mig, och det gör mig stressad och ångestfylld...
På ett sätt så känns det liksom inte värt att vakna... Varför ska jag vakna och börja känna smärta igen?
Jag är så sjukt splittrad och förvirrad... Och en av de största plågorna är att jag känner ett så fruktansvärt dåligt samvete mot mamma och familjen för att jag inte hjälper till med någonting eller bara finns där för dem... Men jag vet inte vad jag ska göra... FAN(förlåt)
6 kommentar(er)
