Jag bor på ett litet ställe. Här känner alla alla... Det är trevligt, absolut... men jag har aldrig varit speciellt förtjust i det... men det har varit för att jag saknar att få känna mig anonym, jag vill inte att alla ska veta allt om mig och hur jag mår, jag vill inte höra att jag ser sliten ut för att jag har blivit sedd i ett piggare tillstånd eller med smink....
Idag har det hänt någonting. Något som bara inte får hända! Hela kommunen är i sorg. Vi bara väntar på att få vakna upp ur denna hemska mardröm... Jag kan inte fatta att det är sant
En älskad ung man har lämnat oss. Han var omtyckt av alla och har ett hjärta av guld <3 Mamma har jobbat med honom, och han är kusin med mina kusiner... Han hade en så sprudlande energi... Jag vet inte vad jag ska säga... Detta händer inte!!
Det gör så himla ont för jag kan relatera så mycket, hur dåligt man mår...
Han valde det själv. Det får mitt huvud att snurra. Vissa ser det som egoistiskt, vilket jag kan förstå men inte hålla med om. Att det är en egoistisk handling och feg utväg, när du lämnar kvar familj och vänner... Hur ska de kunna gå vidare med sitt liv? Att förlora någon så nära, för att sedan lägga skulden på sig själv... Känna saknad. Jag börjar gråta av bara tanken på om det skulle ske någon i min familj, att förlora någon.
Jag förstår tanken med att det anses som egoistiskt, då man inte tänker på de man lämnar kvar, men jag ser det inte så... Tanken på att min underbara familj ska gå igenom något sådant här är anledningen till att jag fortsätter... När du gör något sådant här, så är det ingenting som sker över en natt, du måste ha mått riktigt dåligt tillräckligt länge att du tappar hoppet. Du drabbas av motgång och får inte må bra... Jag vet hur det är, och jag tycker inte att någon har rätt i att säga att man är feg! Det är så mycket mer än vad man ser, och det är tortyr i tystnad. Du lider. Till sist orkar man helt enkelt inte lida mer. Psykisk ohälsa är något som man är rädd för, det är ingen som känner sig bekväm med att prata om det på samma sätt som vi pratar om vad som helst som också kan vara jobbigt, inte jag heller. Men om det är så? Hur ska vi kunna få ett slut på onödigt lidande? Bara för att du lider av psykisk ohälsa så betyder inte det att du är psykopat! Det är såå många som måste förstå det! Annars kommer fler att gå lidandes i tystnad, tills det rinner över... Det är ingenting som vi vill!
Psykisk ohälsa smittar inte! Öppna era sinnen och armar för varandra... Man kan behöva någon utanför familjen som man kan söka stöd i... Jag pratar med mamma om allt, hon är min bästa vän och känner mig utan och innan... Men mamma vet inte allt, det kan hon omöjligt göra, för ibland finns det saker som inte går att berätta, för att det finns inget att säga...
Alla har en bristningsgräns.
Lova mig att ta vara på dem du älskar och se till att de vet om att du älskar och uppskattar dem, för man vet aldrig när det kan vara för sent.
Vila i frid, du är saknad av många.
32 kommentar(er)
