Tack för allt ert tålamod.
Jag är en enda röra. Det har varit en sjukt tung period som har varit på tok för lång. Så pass att inte ens ridningen har funkat. Det är det jobbigaste, när det enda viktiga och glädjefyllda tas ifrån dig. Jag är bara så sjukt trött på allt. Jag orkar inte med mer, men jag vet inte hur jag ska fly. Då kommer ångesten. När du är instängd i något där locket bara läggs på och det finns ingen väg ut, då kommer paniken.
Jag känner mig bara så uppgiven. Jag försöker alltid hålla hoppet uppe och se de ljusa stunderna men när de inte längre finns, vad gör man då? Jag försöker se en ljus framtid, där jag drömmer om att någon gång kunna ha en egen häst, vara självständig, bo någonstans på egen hand med mina djur, kunna köra bil och helt enkelt kunna ta hand om mig själv. Men det känns så himla långt borta, ljusår bort. Och just nu har jag ingenting att se fram emot, bara något som jag inte vill ska hända...
Så det är rätt tungt just nu, och jag vet inte hur jag ska hantera något eller hitta någon form av kraft...
Kram S
3 kommentar(er)
