Jag är rädd, för allt! Jag är rädd för att jag måste leva såhär.. jag orkar inte leva såhär! Jag är rädd för att jag har gjort någonting dumt och därför förtjänar det här.. när man mår riktigt dåligt och har så ont att man bara vill skrika, då kommer funderingarna, är det här mitt eget fel? Får jag skylla mig själv?
Jag är inte rädd för att ha ont som många läkare säger, jag är inte ett dugg rädd för det! Det skrämmer mig inte, men däremot varför jag har ont.. den tanken kan skrämma mig? Jag kan skämmas, eller jag skäms! Jag vill inte visa mig svag.. jag vill inte att folk ska se ner på mig som hon som inte kan göra någonting eller bara se ner på mig över huvudtaget.. Jag känner mig lite som en tickande bomb, jag bara samlar på mig saker som lägger sig på hög i mitt huvud.. saker som gör mig arg, ledsen, irriterad eller sårad m.m.. sen så småning om så är det fullt, då spängs bomben.. jag blir arg, ledsen och känner mig ensam.. jag kan bli ledsen av småsaker som att någon inte vill hjälpa mig att ta ner ett glas nu, för att dom vill göra klart det dom håller på med, vilket jag kan förstå men ibland så blir jag bara så sårad... varför ska inte jag få ett glas precis när jag behöver det? Varför måste jag vänta? bara för att jag är "handikappad"? Det är såå mycket frågor och känslor på samma gång..
Jag bara orkar inte ibland..
Jag vill att allting ska vara som förut, när jag kunde gå.. när jag kunde springa och bara har ont när man "ska" ha ont.. när man får ett blåmärke, när man ramlar på cykeln, när man halkar, när man är sådär allmänt klumpig som alla är ibland..
Jag vill bli av med allt det här eländet!.. Ni anar inte hur mycket jag vill bli av med det här..
En annan tanke som är lite läskig är, hur skulle mitt liv se ut om jag inte var "sjuk"? Det ända positiva som sjukdomen har gett mig är intresset för hästar, annars är det nog bara elände.. men skulle jag vara den personen som jag är idag utan sjukdomen? Har den förändrat mig i min personlighet, i hur jag ser på saker och ting? Jag vet inte om jag vågar spekulera mer.. jag är så rädd för att jag ska ha förändrats mot det sämre, att jag har blivit en tråkigare person?..
Ni tänker väl säkert, MEN NEEEJ SLUTA NU SARA!! Men i min sits så känns allt det här verkligt.. det är ingentin som jag hittar på för att får uppmärksamhet eller för att ni/folk ska tycka synd om mig.. jag försöker bara rensa skallen.. sedan så tänkte jag att det kunde vara "intressant" för er att läsa och kanske förstå er på mig liiite mer.. Känner mig mörbultad.. ska vila en stund nu.. KRAM ♥
1 kommentar(er)
