Nu, först nu börjar jag känna mig fysiskt tillbaka till dit jag var innan de senaste kramperna... Det har varit så otroligt jobbigt att det har tagit sån tid... Jag vill bara distansera mig från det som hände, jag vill inte behöva tänka på det eller bli påmind. Så att rehabiliteringen har tagit så lång tid har inte varit lätt... Jag har tappat så himla mycket på grund av detta. Jag har tappat vilja, motivation och kreativitet... Jag vet att jag var osäker redan innan händelsen, och nu tror jag inte ens att det ka bli värre än vad det är...
Jag blir arg för detta har orsakat ett enormt hat mot mig själv. Jag har inte varit självsäker på alldeles för lång tid... Jag tyckte illa om mig själv och min kropp. Men nu, nu har det utvecklats till ett hat.
Jag hatar min kropp! Jag hatar att den gör såhär mot mig. Jag hatar att den gör så här och påverkar min familj, nära och kära. Jag försöker verkligen göra mitt allra bästa för dig kroppen. Jag vill göra det jag kan för att ge dig de bästa förutsättningarna att fungera som du ska, det är därför jag gör alla hemska operationer och behandlingar. Men det känns som att du inte ens försöker, så varför ska jag göra det?
Hahah hatet hade kunnat vara lite mindre om du vore en vacker ung kvinna, med ett ärligt och genuint lyckligt uttryck. Med former, glittrande ögon och friskt glansigt hår som hade någonting som var bra och funkade som den borde... Men så är det inte riktigt, långt ifrån... Trots att jag sitter och funderar länge så kan jag på riktigt inte komma på någon del med min kropp som jag inte har eller har haft problem med... Inte ens dessa kroppsdelar utan känsel som hår och naglar har varit problemfria... Så ja, att säga att jag känner mig uppgiven är en underdrift...
0 kommentar(er)
