Dagen börjar med en god frukost på folkhögskolan, sedan åker vi mot stallet ❤ Vi börjar med en presentation av varandra och går sedan en rundvandring av lokalerna. Det är helt nybyggt och hela anläggningen är anpassad 👍
Efter det så är det dags att rida. Målet med passet är att lära känna hästen då jag skulle rida en häst som jag aldrig har träffat förut.
Min häst heter Castor. Han är en äldre D-ponny valack i den grövre modellen. Han är en svart och vit skäck. Supersnäll!! När jag rider han för första gången så försöker jag vara väldigt uppmärksam på honom, vad han säger och hur han reagerar på mig och mina hjälper. Jag upptäcker ganska snart att han inte är den snabba och heta typen, Castor är mer seg och långsam. Jag känner också väldigt snabbt att han inte är van att arbeta på flitigt i dressyren i någon gångart direkt. Han är otroligt stark i handen och jag misstänker att han har en mindre ryttare i vanliga fall då jag känner att han är van att göra lite som han själv vill och aldrig behöva ta i mer än nödvändigt. Jag känner lite på alla gångarter och märker direkt att han är starkare i galoppen. Traven är hans svåraste gångart då han inte orkar bära upp sig själv i den, men i galoppen känns han betydligt starkare.
Vi jobbar på mest i skritt och trav. Han är väldigt svår att få mellan hjälperna samt att få en ärlig bjudning. Jag försöker att bara fokusera på att lära känna honom och inte lägga så mycket vikt i själva passet.
Sedan är det dags för lunch innan vi ska rida igen. Denna gången ska vi rida för en utbildad och välmeriterad domare som har erfarenhet med att dömma pararyttare. Jag känner mig otroligt nervös, men det känns samtidigt som att jag har varit konstant nervös ända sedan jag kom hit för att jag är så förväntansfull ❤
Dags för programträning. Det som jag tyckte var mest nervöst och svårt var att jag skulle få prova på att rida ett para program som rid vid t.ex. individuella mästerskap. Jag hade aldrig ens tittat på just detta programet så jag kunde det inte alls. Men Marita, som arrangerar lägret lugnar mig genom att berätta att alla pararyttare alltid har rätt till en programläsare. Då känns det lite bättre iaf. Pratar lite med domaren innan vi börjar och jag får intrycket av att hon är lite barsk, men trevlig och rättvis.
Nu är det dags att rida program. Jag gör mitt bästa, mer kan jag inte göra. Jag hinner inte komma så långt in i programmet innan det blir lite problem... Marita läser upp fel väg så jag rider fel, det går ändå bra, domaren rättar till och så får jag bara göra om det momentet. Men sedan händer det igen, och igen. Jag har alltid kämpat med det här med att göra fel, jag tar lätt på mig det för mycket och blir arg o besviken på mig själv... Men Marita är underbar och tar på sig ansvaret med glimten i ögat, och domaren skojar med Marita och skyller på henne och säger att jag inte har gjort något fel. Det känns genast bättre och tillsammans så lyckas vi genomföra programmet. Efter avslutad ritt så pratar vi lite och domaren berättar att hon inte tänker dömma felridningarna då de inte berodde på mig. Hon ger sedan lite konstruktiv kritik om saker jag ska tänka på och går igenom den rätta vägen från programmet där det blev lite tokigt. Tack vare Fina Marita och en bra, förstående domare så lämnar jag banan med en positiv magkänsla. Jag känner mig taggad att få chansen att förbättra mig inför morgondagen då vi ska rida program igen med lite mer tävlingsliknande förhållanden. Jag får sedan mitt resultat som verkligen chockar mig och visar betydligt mer än vad jag hade förväntat mig, 67,94% 🙈
Efter en lång dag så ligger både jag och mamma i sängen klara för att sova klockan 21, känner mig peppad men pirrig och förvantansfull inför morgondagen ❤ Tack Castor, känner mig trygg hos dig ❤
1 kommentar(er)
