Det som absolut inte fick hända, har hänt. igen. Jag blir verkligen att undra hur mycket ska en svag kropp behöva genomgå? Jag kan inte beskriva med ord hur ont det gör i mig, jag orkar inte mer.
Torsdag 10 Januari 2019
Två dagar efter min födelsedag. Jag är i stallet, allt är som vanligt. Det enda som skiljer sig just denna torsdagen var att jag skulle rida en annan häst är babbis, jag skulle ha Monti som är känd på ridskolan som en riktig segpropp. Har ridit honom några gånger förut men det var väldigt längesedan.
Ridpasset går värdelöst. Jag blir ledsen och frustrerad av att inte kunna påverka honom, han struntar fullständigt i vad jag ber honom om. Det var bara kaos, tror nästan aldrig att jag har haft en så fruktansvärt dålig känsla. Sen så lägger jag inte det på Monti. Det är inte det jag menar, att allt är hans fel, för så är det verkligen inte. Han är superfin i dressyren när du får igenom ridningen men jag lyckades helt enkelt inte med det. Sen kände jag mig väldigt besegrad när jag egentligen vet vad jag behöver göra men kroppen lyssnar inte och gör det. Så det blev bara inte bra, men så är det ibland och jag försöker lära mig av det istället för att se det som ett enda stort misslyckande som jag ska gå och grubbla på. Sen så är det helt galet svårt att inte känna sig dålig men jag gör mitt bästa.
Efter passet så var jag väldigt trött och slut. Jag minns att jag tog en dextrosol och fick hjälp till Kermit medans någon gick några varv i ridhuset med Monti, tyvärr minns jag inte vem. Sen känner jag mig konstig, lite yr men ändå inte. Jag vet inte vad det är eller hur jag ska bete mig men jag vet att jag frågar om hjälp att få lägga mig ner en stund. Sen är allt bara luddigt, surrigt och läskigt. Jag minns ingenting mer än några röster och nästan som olika senarion.
Det som händer är att jag börjar krampa, igen. Mamma var inte där, hon brukar alltid komma till stallet efter jobbet men just den här dagen skulle hon klippa sig. Så stackars mamma får avbryta klippningen och ta sig till mig samtidigt som ambulansen har kommit och börjar ta hand om mig. De lyckas inte få kramperna att sluta, som jag har fattat det så kunde de ge mig stesolid och då lugnade det sig lite för en stund. Men ambulansen tycker att jag behöver mer hjälp, de känner sig inte bekväma med att köra mig i ambulansen när kramperna inte avtar. Så helikoptern är kontaktad men hittar inget bra ställe att landa på, plus att piloten inte ville landa vid ett stall då han tidigare hade varit med om att hästar fått panik och orsakat personskador. Men mamma är äntligen på plats, jag hör hennes röst och de ska försöka få in mig i ambulansen för att sedan kunna möta upp helikoptern på ett ställe där den kan landa. Här någonstanns vet jag att jag hör pappas röst. Sen vill jag bara säga att jag hade helt fantastiska människor med mig hela tiden, lugna, trygga röster som jag kände igen och ord kan inte beskriva hur viktigt och hjälpsamt det var, TACK, ni vet vilka ni är ❤
Sen blir det någon form av följa john när helikoptern har hittat ett ställe att landa på och vi ska ta oss dit, tror att vi åkte runt till säkert tre olika ställen innan de hittade ett passande ställe. Då kommer läkaren in till mig, ger mig något så att jag däckar helt och säger att jag ska åka ambulans till sjukhuset. Ambulanspersonalen håller inte med och det slutar med att det blir ambulans för har en läkare sagt något så går det inte att ändra på, men det blir dubbel personal vid mig för att de skulle känna sig lite tryggare. Minns ingenting av detta.
Det är nu mardrömmen börjar.
Väl inne på sjukhuset börjar jag krampa igen. Blir mottagen och överlämnad. Sedan läser de i min journal att detta har hänt förut och att jag har gjort en undersökning för utredning av epilepsi som inte visade någonting och att jag efter det blivit hänvisad till psyk. Därför anser den här läkaren att de ska typ vänta ut mig tills det slutar av sig själv typ, eftersom det är psykiskt. Jag minns de vita rummet. Jag minns att det gör så ont i varje liten millimeter av min kropp att jag desperat försöker be om hjälp, få det att sluta. Jag vet att jag tänker, jag orkar inte mer, snälla jag dör hellre än behöva vara kvar i det här kretsloppet av kramper. Jag krampar i fyra timmar. Jag vet även att jag hör flera röster som jag inte känner igen men antar är en sköterska bli upprörd över att jag inte får någon hjälp att låta kroppen vila. De upprepar flera gånger att de försöker prata med läkaren utan några riktiga resultat. Jag har varit med om mycket, men det är är nog det absolut värsta.
Till slut, efter en evighet får jag äntligen hjälp. Jag blir inlagd på IVA(intensivvårdsavdelning) där de genast anser att min kropp måste få vila. Så de söver ner mig. På natten hade jag börjat krampa igen, men då höjde det dosen på godnattmedicinen och då blev jag lugn. Sen var jag väldigt orolig när de sänkte dosen igen för att se om det hade lugnat sig, men då fick jag mer igen och sen helt plötsligt så vaknade jag. Förvirrad, minst sagt. Helt blåslagen på hela kroppen och en värk som inte går att beskriva. Det blev totalt två dygn på IVA.
Idag, tisdag 29 Januari 2019.
Jag har fortfarande inte hämtat mig. Jag har så obeskrivligt ont i varje liten millimeter på min kropp. Jag var uppe lite för första gången i söndags och blev tagen på sängen DELUXE, som jag ska berätta om, men efter att bara ha varit upprätt så blev jag helt sängliggandes sen dess. Jag är bara så obeskrivligt trött och ledsen.
Sen kan jag inte sova, jag drömmer fruktansvärda mardrömmar från timmarna på akuten. Där jag skriker efter hjälp men ingen hör. Eller så sträcker jag mig efter något, som jag aldrig når fram till. Men mest är det rop på hjälp som bli ignorerat i alla möjliga situatioer. Ibland vaknar jag i panik, helt sjöblöt i svett och tårar som rinner ner för kinderna.
Men vad händer nu? Svar, ingenting. Träffade två läkare på IVA, en av dem var jättebra, den andra var motsattsen... Den som var mindre bra svarar oss bara genom att säga, "det finns inget mer att utreda, jag skriver en remiss till psykiatrin" och det svarar han på allt vi undrar... Den andra förstår oron och berättar att han vet att det finns mängder av olika typer av epilepsi, då han även gick på ambulanspersonalens utlåtande att detta INTE var psykiska kramper, de visar sig på ett annat sätt och är lättare att få stopp på eller hur man ska säga, men han säger också att han inte vet vad han kan göra då det är bortom hans område osv...
Så nu måste vi ta tag i detta igen själva, från början. Så vi måste börja med vårdcentralen och hoppas på en remiss vidare... Sen att jag fyllde 20 två dagar innan detta hände gjorde att det ramlade in massa räkningar för ambulans, inläggning och allt var det va... Precis vad jag behövde, men jag är inte förvånad, min vanliga tur.
Samanfattat hur jag mår i ett ord, överkörd.
Tack för att ni finns och bryr er, det betyder mycket ❤
Det var SÅ jobbigt att skriva detta, att behöva bli påmind och återuppleva det... Jag är så fruktansvärt skör just nu...
4 kommentar(er)
