Hej på er! :) Ni är heelt fantastiska! vet ni det? Ni piggar upp mig och gör så att jag får lite kraft <3 Jag vill bara säga tack, tack så otroligt mycket! <3
Nu ska jag berätta vad som hände..
Vi skulle åka till falun på ett vanligt läkarbesök, och det gjorde vi. allt gick bra, jag ska skriva ett annat inlägg lite senare om vart jag står någonstans med mediciner och allt vad det är, men nu tar vi en sak i taget ;) Efter läkarbesöket så hade vi några ärenden och min fantastiska Emil var med för att han behövde handla lite.. men det var skönt att få ta med honom till lasarettet, så att han får se min värld... Vi åkte till ett köpcentrum och handlade lite, vi tog det lungt... Jag har lärt känna min kropp så pass mycket att jag vet om det håller på att bli för mycket, men det känndes bra så vi gjorde det vi skulle... sen så skulle vi äta innan vi skulle hem... Det känndes fortfarande bra, inget konstigt alls... vi äter taco och det var jättegott... i slutet av måltiden så känner jag hur jag börjar må lite illa... men jag brydde mig inte så mycket om det för att med alla mediciner som jag tar så mår jag nästan illa hela tiden... men vi var klara och gick mot hissen för att vi skulle åka ner till utgången... då är det som att jag går in i en vägg. Helt plötsligt frång ingenstanns så blir jag att må så fruktansvärt illa, jag säger det till mamma ochh det är så pass illa att mamma måste tömma en påse som jag kan ha ifall... hissen stannar och då kommer det en till vägg, också från ingenstanns... jag bllir så fruktansvärt yr att jag inte vet vad jag ska ta vägen... sen kommer det hemska pipet i öronen, ni som har svimmat vet vad jag menar... Sedan känner jag bara att nej nu rammlar jag... Jag hinner ropa till mamma "nu svimmar jag" och sedan vet jag inte så mycket mer... Jag vet att hissen hade precis stannat och vi var på väg ut...
Sen vet jag att jag låg ner i mammas knä, jag är tillbaka men det känns liksom inte bra, det hade inte släppt... Jag svimmar ju lite då och då med jämna mellanrum och då brukar jag hinna känna både innan och efter men sen släpper det och efter ett tag kan jag fortsätta med det jag höll på med.. men den här gången så känndes det annorlunda... det snurrade och snurrade, jag kunde inte urskilja om vi åkte eller stod stilla.
Jag kommer inte ihåg så mycket om tiden på golvet, men vi var där ett tag... Sedan var mamma har sagt så försvann jag igen tre gånger fast jag låg ner... så som jag bäst kan beskriva det är att jag ville bara somna, Jag ville bara somna om...
Det var då de blev oroliga så det beslutade att de skulle ringa 112... Vad jag vet så var det mamma, Emil, en väktare och en fantastisk kvinna som hette Sara. Hon tog hand om mig så himla himla bra <3 sedan när ambulansen kom så tog hon hand om Emil så himla fint, försökte få honom att tänka på något annat och pratade om sig själv och sina barn, bara för att lätta på oron... Jag vill så otroligt gärna hitta den här kvinnan, jag vill så himla gärna säga tack, hon gjorde så mycket för oss <3 SOS pratade med oss hela tiden när vi väntade på ambulansen. Ambulansen kom, det var en man och en kvinna. Jag var så himla yr att jag fick lov att blunda hela tiden för att lindra det en aning. Mamma och emil åkte efter med bilen.
I ambulansen så gjorde han lite tester och tog nått prov. det är lite luddigt, allt var så luddigt... jag mådde så himla dåligt... Vi kommer fram och sköterskorna tar emot mig, jag får ligga i ett rum där det är glas mellan sköterskornas rum och mitt... ambulansnissen sa att de skulle hålla lite koll på mig...Ambulanspersonalen säger hejdå, jag tackar så mycket för hjälpen.
Sen kommer mamma och Emil. Då brister jag ut i gråt. Jag gråter och gråter. Jag orkar inte med det här! Räcker det inte? Varfför jag?
Sedan början väntan, det var mycket barn där men bara en läkare så vi fick vänta i säkert fyra timmar innan hon kom... Hon beslutar att vi skulle ta några prover och kolla ett EKG, men hon antog att det hörde till mina vanliga besvär... Att det hade satt sig i nacken för det sitter ihop med balansen på något sätt... Det är ju skönt att det inte var någonting men samtidigt så känner jag ett obehag i att när jag inte kände igen det, för att jag vet hur min kropp funkar. Men jag får acceptera det. Det låter som att jag vill vara sjuk, så är det ju absolut inte! Det är bara det att jag vill helldre att det ska vara någontiing som man sen kan ta bort eller bota och sen är det inget mer med det... förstår ni?
Vi väntar på provsvar och hur EKGet såg ut och det var bra, men det visste jag redan ;) men det är ju absolut bra att de kollar.
Efter sju timmar eller vad det blev så vill jag bara hem! Vi kommer överens med läkaren att jag får åka hem, för då kände jag mig lite bättre. jag var inte fullt lika yr och mådde inte speciellt illa. Vi får klartecken att åka hem, skööönt! då var klockan 04... När vi börjar röra oss ut så känner jag hur illamåendet kommer tillbaka... Jag mår så sjukt illa att det känns som om jag kan spy vilken sekund som helst... vi hinner bara ta oss ur stan innan jag känner hur jag inte kan hålla tillbaka det längre... Då kände jag mig lite lättad för att det brukar släppa så himla skönt efter att man har spytt, men det komm tillbaka efter ca tre minuter... Sedan så kan jag inte hålla tillbaka det två gånger till... men då hade jag absolut ingenting i mig, jag var helt tom. Det var en extremt lång bilresa... det är så himla hemskt att må så fruktansvärt illa...
Till sist så kommer vi hem iaf och jag längtar efter min säng, jag vill bara somna så att jag blir kvitt det här illamåendet. men nej, den natten så sov jag kanske max tre timmar... Nästa dag var det lika, så fort jag satt mig upp så spydde jag, jag kunde bara ligga helt stilla och titta in i väggen. Inte ens se en film eller något... Jag mådde så himla dåligt!
Emil var ju med hela tiden och han var helt fantastisk, han bara satt hos mig och hölll om mig, lugnade mig, tröstade mig... jag är dig evigt tacksam Emil! <3
Ja, så så såg mina dagar ut, nu är det bättre.. nu kan jag sitta upp iaf så det är skönt men jag fortfarande illa och är yr, men det kommer och går lite, ibland blir det värre och ibland lite bättre...
Tack för allt fantastiskt stöd! <3 det betyder mer för mig än vad ni någonsin kan tänka er! <3 Tack <3
Kärlekskramar <3
5 kommentar(er)
