Idag satt jag upp på Rabalder för första gången sedan sprutningen. och på söndag gäller det. Jag börjar inse att det är ganska knasigt egentligen att ställa upp när jag bara hunnit rida en gång innan det är dags... Men tack vare er hjälp så känns det bättre. Jag börjar förstå att jag måste acceptera vad min kropp säger och utgå därifrån, inte utgå från en av mina bästa dagar, utan jag måste anpassa mig och min ridning efter vad min kropp säger på söndag morgon. Det är det svåraste av allt. Att kanske behöva byta "taktik" bara någon timme innan start. Men jag har så bra människor runt omkring mig som känner mig och kan hjälpa mig då <3 och det är jag så oerhört oerhört tacksam för <3 Jag ska göra det bästa av det, försöka att inte tänka så mycket, för det förstör bara, och framför allt så ska jag HA KUL och göra det jag älskar, med någon jag älskar ofantligt, Rabalder <3
Men hur gick det och rida?
Ja, det hade kunnat gått bättre och om jag ska vara ärlig så hade jag hoppats på bättre... Höfterna var inte med och axlarna lika så... Handen var också riktigt jobbig då jag inte visste hur jag ska hålla tygeln då de enda fingrarna som funkar är lill och ringfingret och tummen... men jag tror att jag har listat ut hur jag ska hålla för att hålla så lite som möjligt med de sjuka lederna...
Jag hade hoppats att jag kunde rida igenom hela programmet precis som jag ska rida det på söndag, men det gjorde så pass ont att jag kände att jag inte ville riskera någonting, så jag tog det lungt och red igenom alla vägar och kände lite på alla gångarter...
Det börjar pirra i magen...
Snälla kroppen, låt mig få göra det här. Jag vill det så gärna...
1 kommentar(er)
