Att se någon du älskar ha ont. Att se någon du älskar mer än du älskar dig själv gå sönder, och det finns ingenting du kan göra åt det. Det gör ont i mig. Jag är så "van" att ha ont, att känna smärta, att jag skulle mer än gärna ta din smärta också, det gör ingenting! Bara jag får se dig glad, lycklig och stark! Jag klarar mig, tänk inte på mig! Men att se någon som jag har ansvar för, att lära upp, visa och skydda, gå sönder och falla ner i bitar. Jag plockar upp bitarna men vad kan jag mer göra? Ingenting, och det är det som stör mig... Jag försöker mitt allra allra bästa för att hela tiden visa att jag finns här, och skulle göra vad som helst för dig, men vi har alla olika sätt att hantera saker på, jag har mitt, du har ditt... och ditt sätt involverar inte mig, vilket jag fullt ut respekterar! Det är bara så svårt att stå hjälplös bredvid och se dig må dåligt.
och, Att inte kunna ge tillbaka eller trösta. Att inte kunna hjälpa, speciellt mamma. Allt du gör för mig <3 utan dig vore jag ingenting! Jag önskar såå att du kunde förstå hur stor tacksamhet jag har till dig, men också hur mycket jag försöker, att varje stund jag får tillfällighet att krama om dig, hårt och länge för att sända över all kraft, lycka, kärlek och välgång jag har till dig. Detta gör jag alltid när jag rör dig <3 Men jag verkar inte vara så bra på det... Jag vill bara kunna hjälpa, stötta dig <3
ni är de sista att förtjäna det här! Jag älskar er mest och jag önskar mer än något annat att jag kunde få ta eran smärta <3 Livet är så orättvist...
2 kommentar(er)
