Sara Åhl Persson

Okej, nu ska jag äntligen berätta om vad jag var ute på för äventyr för någon vecka sedan...

Jag var nämligen iväg med skolan... Jag går barn och fritidsprogrammet och det ingår i kursen att man ska ut på vandring... Ni ser vart det här är på väg någonstans ;) Jag går ju sista året och då brukar hela klassen åka till Norge på vandring, i underbar natur men samtidigt väldigt utmanande natur, med lite klättring och sedan så stannar man innan det blir mörkt och sätter upp tält för att sedan nästa dag fortsätta mot toppen... Men detta visste jag att det inte skulle funka för mig... och visst, vill man så går det men det skulle inte vara kul, för då skulle jag vara i så himla stort behov av hjälp heela tiden att jag bara skulle känna mig som en börda, att mina klasskompisar ska slita, knuffa och lyfta, nej, det skulle jag bara må dåligt av... Det har jag lärt mig med åren...

Min lärare kommer till mig och nämner detta och frågar mig hur jag tänker kring det. Jag svarade att jag absolut gärna skulle vilja följa med men att jag förstår att det kommer bli tuffare än vad jag klarar av just nu. Hon berättade då att hon hade en tanke på att det skulle bli två olika vandringar iår, och det väckte mitt intresse... Hon förklarade att det helt enkelt skulle vara fjällprogrammet som "måste" till Norge men alla i bf får välja beroende på vilket betyg man vill ha, Norge för högre betyg, och sedan den andra vandringen som ännu inte var fullt planerad som skulle vara en lite enklare för ett lite lägre betyg. Och plötsligt så kändes inte alla mina broar brända...

 

Vid ett senare tillfälle så pratar jag med min lärare igen. Vi försöker komma på lösningar och smarta ideer som vi kan använda oss av... Sen frågar hon mig, "om du får drömma, hur skulle vi kunna lösa det på bästa sätt så att du kan följa med som de andra eleverna?" Jag går hem och funderar och funderar... Sen så slog det mig! NU VET JAG!! Hon sa att jag fick drömma, så det var det jag gjorde... Kan ni gissa vart det är på väg? ;) Jag berättar om min galna ide för min lärare och jag visste inte riktigt vad jag skulle mötas av, då jag vet och inser att detta är ett drömscenario... Min geniala ide kommer här;

Vi ska vandra på fjället, det är inte den enklaste terrängen för rullstolar uppe på fjäll och jag vill mer än något annat kunna klara mig själv. MEN om jag kunde få hjälp med att ta mig fram själv, på ett sätt som jag är bekväm med, låna någons ben, och om man ändå får låna några ben, varför nöja sig med två när man kan få fyra?? 

Jag tror att ni börjar förstå... Men mitt drömscenario vore om jag kunde ha tillgång till en häst så att jag kunde rida under vandringen. Då kan jag klara mig helt själv, fortfarande vara med gruppen och kunna njuta!

Jag har inga som helst krav när jag berättar om min drömlösning för min lärare då jag vet att det måste vara svårt att få igenom på så många sätt, försökringsmässigt, ekonomiskt och säkerhetsmässigt. Men hon sa åt mig att drömma, så jag drömmde ;) Jag möts underbart av min fina lärare som tycker att det är en bra ide och ska genast börja kolla upp det om det är någonting som skulle vara möjligt att genomföra... Jag tappar nästan hakan, jag kunde verkligen aldrig tro att min lilla dröm skulle undersökas...

 

Planeringen fortsätter och jag får veta att det har blivit bekräftat att jag och en tjej till kommer att få rida, tillsammans med två guider och vi kommer rida tillsammans med gruppen som kommer att gå. Jag var så tacksam och glad att jag höll på att bubbla över 💝

Men med detta bestämt och bekräftat så var det dags för mig att på riktigt börja planera och se över allting så att jag faktiskt kan följa med, nu när de har fixat allt så himla bra! 

Men jag börjar ganska snabbt inse att det inte kommer gå... Jag klarar mig inte själv, hur jag än gör... Det som ställer till det mest för mig är toalettbesöken... För det känns inte jättekul att behöva fråga nån i klassen om de kan hjälpa mig med något så intimt... Så nu stod jag här, i en korsning och jag måste ta ett beslut... Min mamma är världens bästa mamma, och min bäste vän. Jag vänder mig till henne för att se om hon kan se det från en ny vinkel, vilket hon gör. Hon kommer på ett sätt som gör att det skulle funka för mig och faktiskt vara möjligt att genomföra vandringen... Men det är inte bara en fis i rymden... Men utan andra lösningar så tar jag vidare mammas tanke till min lärare för att se vad hon tänker kring det...

Allt handlade om att jag skulle behöva ha med mig någon, en person som finns där endast för min skull, som jag därför slipper känns skuldkänslor över att be om hjälp, som mamma, fast inte mamma. Min fina lärare tar till sig detta och ska genst kolla upp det...

Veckan innan vandringen skulle börja var allt bestämt. Jag skulle få ha en "assistent" med mig som kan hjälpa mig att göra detta möjligt, och det blev så himla bra, för det kan ju vara svårt att hitta en person som man känner sig bekväm med, men den här tjejen som fick uppdraget känner jag sedan innan och hon har nyss tagit studenten på samma program, en fantastisk tjej som jag är SÅ tacksam! 💝 Hon gjorde det möjligt för mig att vara med, hon fanns där hela tiden och stöttade mig i precis de saker som jag behöver stöttning i, att komma ihåg medicin, mat och ork. Hon gjorde det även möjligt för mig att sova kvar en natt... Vi skulle sova i en stuga, även det har min lärare tänkt på för min skull, vilket var guld värt för att sova i tält hade gjort ont...