Det var länge sedan jag kände att jag var på rätt spår. Det var en evighet sedan jag kände glädje och kärlek rusa genom kroppen på ett sätt omöjligt att förklara... Det har varit en tuff vecka, på många sätt... Men i tisdags var en bra dag. Då red jag, på min älskade Rabalder! ❤️ Jag hade bestämt mig för att rida lite mer för att se vad jag behöver träna mer på, fysiskt, balans eller styrka t.ex... Jag tar det lungt i början för att sedan smyga igång lite sakta men säkert... Och jag måste bara, asså Rabalder var SÅ fin!! Både han och jag är ur form så jag förväntade mig inte någonting egentligen av honom då jag hade fokus på att känna vad min kropp försöker säga till mig... Men han var SÅ HIMLA fin att jag tappar fokus lite och börjar verkligen rida lite mer, och han går som en stjärna! 🌟 Kraven var väldigt låga, jag ville bara att han skulle slappna av genom hela kroppen och att han var fokuserad på mig ifall att jag skulle behöva stanna tvärt om ryggen skulle säga stopp... Han brukar alltid ha mycket jobbigare med vänster bak, vilket gör höger varv till hans svåra varv, där spänner han sig väldigt mycket och försöker springa ifrån det som är lite jobbigt... men nu var han så himla fin i båda varven men framförallt så var han stadig i båda varven... Han slappnade av i hela kroppen och går lite lång och låg samtidigt som han trycker upp ryggen och arbetar super! I just den stunden så kändes det som att vi skulle kunna vinna en grand prix 😉 Och mitt i denna eufori så måste jag påminna mig själv att ta det lite lungt så att jag inte gör för mycket, det blir lätt så...
Passet är slut men den här känslan har jag saknat så mycket att det har gjort ont. Addrenalin, glädje och massor med kärlek som pumpas runt i hela kroppen... Jag vet att alla ryttare förstår precis vad jag menar 😉 Man svävar på moln...
Men det bästa av allt, har jag inte ens nämnt än...
Ryggen, det gick! Jag kunde rida och inte bara åka häst. Jag klarade av att sitta upp hela passet helt själv. Jag har fortfarande lång väg kvar, men det kändes nästan som ett ridpass innan olyckan. Och jag vågar egentligen inte riktigt säga det, för då är jag rädd att det blir ytterliggare ett bakslag, men jag säger det nästan... Det känns som att jag ÄNTLIGEN är på väg åt rätt håll ❤️ och ord kan inte beskriva lättnaden och tacksamheten i det... ❤️
Men efter ett hallelujah pass som detta finns det alltid baksidor... Jag hade så ont att när jag försökte böja mig ner för att ta upp något jag tappat så hugger det till i ryggen och jag känner att jag behöver åka hem ganska snabbt för att lägga mig mjukt och sträcka ut ryggen... Nästa dag kan vara hemsk... Den var inte kul, men det var samtidigt inte så illa som jag hade förväntat mig att det skulle vara... För det kom dagen efter... Herre min sköna va ont jag hade i ryggen, men vet ni vad? Det var SÅÅÅ värt det! Så mycket som jag har längtat efter att ha så ont i ryggen att jag stundvis inte riktigt vet vart jag ska ta vägen av anledningen att jag har ridit ett hallelujah-pass. Jag längtar redan till nästa gång!
2 kommentar(er)
