Jag har aldrig gråtit så mycket som jag gör nu... Den kortfattade orsaken är för att jag känner mig så fruktansvärt misslyckad och värdelös... Det som gör allt tusen gånger jobbigare är att det här följer med mig i stallet och där blir det som en sorg... Jag sörjer alla möjligheter och upplevelser som jag går miste om pga sjukdomen och rullstolen... Jag brukar inte ha det jobbigt på det planet på ett sätt som det är nu, det är klart att det är mycket som är jobbigt med att vara begränsad men jag har aldrig varit berörd på ett så sårande sätt som jag är nu... Nu gråter jag bara. Jag har aldrig känt att jag inte kan hålla tårarna tillbaka, men så är det nu och det förvirrar mig. Jag är så himla vilse. Den eviga ångesten får min kropp och själ att göra fysiskt ont... Jag vet inte vad jag ska göra, jag vill inte ha det så här... 😟
Ett öppet och ärligt inlägg på min hästrelaterade Instagram, som ni kan hitta på @saraahlpersson
</div
1 kommentar(er)
