5 Januari 2018 - 23:53
Berätta om en gång när du kände dig besegrad/krossad och vad hände sen
Jag önskar av hela mitt hjärta att jag slapp uppleva detta, för det krossar verkligen mig varje gång det händer. Just den här händelsen har jag lagt bakom mig, jag har fått en ursäkt men jag vill ändå nämna det för att liknande saker händer hela tiden, inte bara mot mig, så jag använder det här som ett exempel för att ni ska förstå.
Det var en onsdag, den 13 December och gymnasiet var bjudna på lucia som de som vill i högstadiet har ordnat. Jag såg fram emot det för att min lillasyster Lina skulle sjunga solo, hon var så nervös och peppad att hon inte kunde hålla sig utan fick lov att berätta 😉 Våra vanliga lektioner slutar tidigare och skolan bjuder på fika, men för att vi skulle hinna få en plats och få undan rullen och ta oss fram i snön så gick vi i god tid. Vi är där i god tid. Teatern är uppbyggd så att direkt när man kommer in så finns det bara en rad som är på markplan, sedan fortsätter mestadelen av raderna uppåt men även lite neråt, och det är trappor längst ut mot väggarna. Min finaste vän Madde hjälper mig över i en av stolarna i raden och vi kollar sedan med arrangörerna vart vi kan ställa rullstolen för att den inte ska vara i vägen för luciatåget, för tåget brukar alltid gå ut framför våra platser och sen ut ur lokalen så jag ville vara säker på att rullstolen inte skulle vara i vägen. Folket börjar komma och det börjar bli fyllt i lokalen, men även en klass från mellanstadiet eller högstadiet skulle komma och titta och det var inga problem med det, alla skulle få någonstanns att sitta. Men sedan så kommer det en lärare fram till mig och Madde och säger åt oss att vi måste flytta på oss för att alla platserna på den här raden är reserverade till klassen som läraren har. Här vill jag bara säga att jag har inga som helst problem med att bli tillsagd eller frågad, MEN när personen i fråga inte lyssnar eller tror på mig när jag svarar och börjar ifrågasätta mig, då blir det jobbigt och jag känner mig förminskad och skäms över att ha gjort "fel" och egentligen över att bara vara där... Då svarar jag och Madde att vi behöver sitta här för att jag inte kan gå. Läraren går iväg, vi tror att det blir lugnt och börjar småprata lite samtidigt som lokalen fylls. Sen kommer läraren tillbaka och säger åt oss att vi faktiskt måste flytta på oss då vi sitter på deras platser. Vi försöker förklara att jag inte kan gå och behöver sitta här. Läraren går iväg en stund men kommer sedan tillbaka igen med ett papper. Hon förklarar igen att platserna vi sitter på är reserverade till lärarens klass och säger att hon trodde att gymnasiet hade fått instruktioner om att sitta så högt upp som möjligt. Det här kan jag inte svara på, men vi hade inte fått någon info om det, men vi gick även tidigare för att vara på plats innan köer och trängsel skulle hända, Men det fanns inga lappar eller liknande som kunde visa att platserna var reserverade... Men läraren står fast vid att vi måste bestämt flytta på oss! Madde börjar bli frustrerad över situationen och ställer sig upp och säger att då får hon väl lov att lyfta mig för att vi kommer inte hinna hämta rullstolen OCH hinna tillbaka med den innan det börjar. Jag försöker fråga om det finns någon möjlighet att vi bara kan byta platser, så att läraren och en elev eller två elever kan sätta sig lite högre upp, där vi annars skulle ha suttit, men läraren säger bara att det är dessa platser som är reserverade åt dem. Jag känner hur tårarna börjar komma för att jag blir så irriterad och besviken på hela situationen. Jag tror att läraren kommer och säger åt oss att vi måste flytta på oss 1 eller 2 gånger till innan jag känner att jag börjar krypa på knäna, för att vad jag än säger så är den här människan inte villig att mötas på mitten. Jag börjar se framför mig att jag kommer missa se Lina sjunga och då börjar gråten verkligen närma sig, men samtidigt så skäms jag och vägrar börja gråta framför allt och alla. Läraren kommer fram till oss igen och jag pekar på mina ben när jag säger att jag kan inte gå, därför behöver jag sitta här. Läraren är vid det här laget irriterad på att vi sitter kvar och går iväg för en stund men kommer sedan tillbaka och säger att okej då, vi kan fixa 1 plats till mig. Jag och Madde tittar på varandra och ser hur chockade vi blir båda två. Då var jag upprörd, jag ville inte sitta 10 rader ifrån nån jag kanske kände igen. Jag vet inte riktigt vad jag sa för någonting men något i stil med att "ja, åh va kul att vara helt ensam här nere, kan jag inte få ha någon med mig ifall det skulle hända någonting?" Jag får inget svar utan läraren går iväg, jag och Madde är helt tysta, vi vet inte vad vi ska säga för att få den här människan att förstå att jag inte bara kan resa mig upp och gå högst upp i salongen. Efter det så kommer inte läraren tillbaka och jag och Madde sitter kvar. Lina var så himla himla duktig och jag är såååå tacksam över att jag hann se henne!!
När allt var slut så sitter vi kvar tills de flesta har gått ut för att kunna komma åt att hämta rullen. Då går läraren förbi oss för att hen är på väg ut. När läraren nästan har gått förbi och ifrån oss så vänder hen sig om och säger "Vilken tur att det löste sig".... Ja, men du löste ingenting hade jag lust att säga då, men bet mig i tungan. Sen börjar läraren förklara att klassen som hen hade var stökig och därför var det extra viktigt att de höll sig till sina platser, läraren är snart på för långt avstånd för att prata med men då tog jag mod till mig och svarade "Ja, men hur som helst så hade du kunnat berätta det på ett trevligare sätt!" Sedan är läraren vid utgången och det sägs inget mer. Jag kände mig arg och uppretad av hela händelsen men försöker att släppa det så gott det går... Sen kommer några klasskamrater och frågar vad det var som hände, då hade de sett allt från sina platser och hunnit blivit fundersamma över om något hänt eller om vi blev tillsagda och i så fall varför...
Efter Lucian så hinner jag pussa och krama på Lina litegrann innan jag åker hem, hela händelsen hade sugit ur all tänkbar energi som jag hade så jag somnar nästan direkt jag är hemma. Jag vaknar någon timme senare och ser att min mobil har blivit bombad av missade samtal och meddeladen från alla möjliga appar... Jag får först en klump i magen och hinner tänka nej nu har det hänt någonting! Jag får panik och försöker se vem det är som vill mig något, men det är ett nummer jag inte känner igen men i farten ser jag att Madde har skickat ett sms där hon säger att läraren från teatern försöker få tag på mig och skulle vilja att jag ringde upp. Min första känsla var nej. Jag har fått nog med skäll för en förmiddag men känner också att det känns väldigt dömande och trångsint av mig. Som några av er kanske har koll på så har jag fobi för att prata i telefon... Jag verkligen HATAR det, det ger mig ångest och är ingenting jag uppskattar alls! Efter några minuters konsentration och försök i att samla mod så ringer jag upp. Läraren svarar och är snabb med att be om ursäkt över hur hen agerade och att hen inte hade någon som helst aning om att jag satt i rullstol och förstod inte att när jag sa att jag inte kunde gå, så betydde det att jag faktiskt inte kunde gå.... Hahahah den meningen kan jag se tillbaka på och fnissa åt, det låter så himla konstigt hahah... Läraren ber verkligen om ursäkt och jag tackar för att läraren tog kontakt och bad om ursäkt. Sedan började jag berätta lite att jag gärna vill ställa undan rullstolen när det är saker som t.ex. Lucia för att jag vill ju egentligen vara så lång ifrån den som möjligt och att jag vill kunna smälta in, då börjar läraren säga att jag måste jobba på att vara tydligare så att andra kan förstå vad jag menar och att jag måste berätta att jag är 100% rullstolsbunden för att andra ska kunna förstå att jag inte kan gå... Jag kan väl säga att jag inte håller med fullt ut om det, jag tycker inte att man ska behöva bli ifrågasatt så många gånger och verkligen behöva försvara sig själv, det kan bli så himla mycket trevligare om du inte skulle förstå så väljer du att fråga istället så att jag kan förstå att du inte förstår och därför förklara mer...
!!! VIKTIGT!!! Men jag känner inget som helst hat mot den här läraren. Läraren förstod att det blev lite knasigt och bad mig verkligen om ursäkt över hur hen hanterade situationen. Det var en äkta ursäkt som jag verkligen uppskattar och godtar. Det jag hoppas med allt som hände är att alla inblandade lärde sig någonting av situationen, för det gjorde jag och det är väl lite det livet går ut på? Du lever så länge du lär!
BARA MASSA KÄRLEK!!!
BARA MASSA KÄRLEK!!!
1 kommentar(er)
