Imorgon fyller jag 19. Det känns inte bra... Såhär kvällen innan kommer allting mot mig som en käftsmäll. Jag fyller alltså 19, men det som gör det jobbigt är att jag känner mig så misslyckad. Jag har inte ens varit i närheten till att uppleva alla saker som det innebär med att fylla 18... Beställa första drinken i baren, ta körkort och skaffa ett jobb med större uppgifter och ansvar... Eller bara något så enkelt som att festa hela natten lång och inte gå och lägga sig innan solen går upp. Dansa tills fötterna blöder, men återigen så, ja... Åka på roadtrip där jag kan köra.... Det finns tusen saker som jag vill göra men som min sjukdom hindrar mig från. Jag är så extremt trött på att hela tiden bli hindrad och stoppad, av min egen kropp.
När man är 18 så räknas du som vuxen. Jag går ingenstans utan mamma, det känns inte så vuxet att hela tiden vara beroende av mamma vid min ålder. Jag är inte vuxen, trettonåringar är mer vuxna än vad jag är. Jag är så himla trött på det här, jag orkar inte!! Vem är jag ens? Bara en vidrig sjukdom på två ofungerande ben.
0 kommentar(er)
