Tårarna forsar ner för kinderna... Jag vet inte om jag har varit blåögd och dum som inte såg detta komma... Men oavsett så kan jag inte göra något åt det nu... Det som har hänt, har hänt och jag kan inte förändra det, hur mycket jag än önskar och vill.
Bal. Den viktigaste dagen för mig på hela veckan. Jag älskade tanken på att sitta i timmar och göra mig "fin"... Jag gillar sånt, det är rogivande för mig. Jag kan hålla på huur länge som helst... Men på baldagen gjorde jag allt själv när det kommer till hår och smink. Jag ville ha god tid på mig för att kroppen skulle orka men också för att kunna njuta av stunden. Det låter helt galet men tror att jag höll på i ca 5-6 timmar 💅
Det är dags att åka Amazonen för att hämta upp min balkavaljer 💕 Vi kommer fram och jag har verkligen försökt att tänka igenom allt, så jag hade tagit med mig en högre stol som jag satt på under fotografier för att komma upp i samma höjd, och det funkade toppen 👍
Efter den sista bilden var då allt gick helt åt helvete på ren svenska.
Mamma hade hjälpt mig att hela dagen proppa i mig vätska och mat då det var otroligt varmt ute men också för att jag skulle klara av hela fotograferingen utan något blodsockerfall... Det gick bra... men när vi var klara så kände jag mig lite konstig, första känslan var att jag kände mig svag. Så jag gör som jag brukar och tar ner huvudet för att få kontroll igen, men det blir aldrig så... Efter det så minns jag att jag mår konstigt, kan inte beskriva det mer än att jag lämnade min kropp för stunden och känner hur omgivningen domnar bort omkring mig. Sedan minns jag inget mer, förens jag vaknar upp på intensiven mer än 20 timmar senare. Jag har aldrig varit så förvirrad som jag var då.
Jag kan inte svara på vad som hände, jag är helt omedveten om precis allt som hände. Men har fått det återberättat för mig... Jag börjar krampa, igen.... Ambulansen kommer och får åka med blåljus och sirener in till sjukhuset där kramperna fortsätter så pass mycket att de väljer att söva ner mig så jag hamnar på intensiven med ständig tillsyn. Det satt alltså personal vid min sida dygnet runt för att hålla koll så att jag inte får andningsuppehåll bla...
Efter att jag har vaknat upp så behöver jag tid men efter det håller det sig lugnt... Det var nu Lördag, vilket betydde att de ville ha kvar mig till tidigast måndag för att börja utredning när veckan börjar och all personal är på plats... Men jag är så extremt trött och less på sjukhus att jag på något sätt lyckades övertala sköterskan att ringa läkaren som godkände och lät mig åka hem trots lite skeptism från deras sida... Men jag ville bara hem. Man blir bara sjukare av att vara på sjukhus och jag har ingen lust att ligga och pilla mig i naveln i två dagar samtidigt som jag kollar på svt2 hela dagarna... tack men nej, tack. Sen så är det klart att vi aldrig skulle åka hem om jag var beroende av vård, men de kunde inte göra så mycket för mig så jag gick inte miste om någonting avgörande...Inte mer än min bal...
Och där är vi nu... Kroppen känns som om den har blivit överkörd 46 gånger av en pansarvagn och en känsla av sendrag i hela kroppen på samma gång... så det känns om jag säger så.... Men så mycket som jag har gråtit och gråtit över hela händelsen och mitt liv generellt. Så gärna som jag ville på balen, varför kan jag inte bara snälla få göra det? Vad har jag gjort för att förtjäna detta? När ska det ta slut? Jag orkar inte mer nu, jag gör verkligen inte det...
Men min tacksamhet för min älskade familj som alltid är
där för mig på alla sätt de kan, ord kan inte beskriva hur viktiga
ni är för mig och jag älskar er oändligt.
4 kommentar(er)
