Jag trodde att tiden skulle hjälpa till med att förstå vad som faktiskt har hänt... men det känns fortfarande lika konstigt och svårt att tro på. Jag är så himla glad! Vilken dröm, som blev uppfylld😍 Jag kan inte göra mer än att le och ödmjukt tacka...
Tävlingsdagen handlade jäättemycket för min del om att försöka hålla alla nerver i styr, vilket är betydligt lättare sagt än gjort... Men jag försökte förbereda mig så gott jag bara kunde och tillbringade hela helgen i stallet för att dels bada babbis så han ser respektabel ut 😉 Men också för att få komma in i det, komma in i tänket att tävla.
Jag visste inte vad jag skulle förvänta mig men jag var beredd på att Rabalder skulle vara pigg och tycka att livet är toppen, vilket är underbart! Sen var det bara att försöka hålla hans glädje på en hanterbar nivå, för när det handlar om så stora och starka djur så kan det väldigt lätt bli farligt, och det vill man aldrig. Men jag kände mig aldrig orolig för det, jag trivs uppe på babbens rygg på en helt ny nivå där det känns som att där ska jag vara och att det krävs mer än lite glädjeskutt för att jag ska ge bort det...
Tävlingsdagen är här. Nervositeten är där, det vore konstigt annars. Men det var inte så mycket som jag trodde, Rabalder har nån förmåga att lugna mig genom att få mig att lugna honom... Hahaha jag förstår om det där lät otroligt luddigt... Men så fort jag fick en nervositet"attack" så såg han till att jag fokuserade på något annat än att jag var nervös. Då började han trippa lite eller liknande... Han känner mig så väl ❤
Upp på hästen och värma upp. Jag blir nervös av att bara prata om det HAHA 😂 Rabalder var pigg, minst sagt. Han var som en laddad bomb som kunde explodera vilken sekond som helst. Jag visste att han skulle vara glad, men jag visste inte riktigt hur jag skulle hantera det, hur jag ska lägga upp framridningen osv... Men jag gjorde så gott jag kunde med att få honom att springa av sig lite i hopp om att han skulle mjukna lite, men det gick inte riktigt som jag hade tänkt för han var lika pigg och glad för det... Söten.
Jag la mitt största fokus på min sits, eftersom att det var den bedomningen men jag ville samtidigt vara beredd på alla hans skutt så jag höll mig lätt i sadel. Jag försökte rida igenom delar av programmet utan framgång. Han var en lite racerponny som inte kunde stå stilla och med tanke på att man ska stå helt stilla i 6 sekunder i programmet så började jag förstå att det kunde bli tufft.
På hela framridningen så var han som en 3 åring som bara ville visa sin glädje på alla sätt som fanns, vilket jag så klart uppskattar mer än något annat men som jag nämnde tidigare så måste vi försöka hålla det på en kontrollerad nivå... Jag kunde inte göra en enda galoppfattning utan skutt och spring så jag börjar tänka att vi får bara göra det bästa av det inne på banan. Att hela tiden komma ihåg varför vi gör det, för att det är så kul och så får vi utgå från det...
Det är vår tur och vi rider in på banan. Tillsammans så tar vi ett djupt andetag och sedan så kör vi!
Väl inne på banan går han som en klocka, lite svårt att stå still och lite ivrig men annars så himla fin! 😍 Båda galopperna gick super helt utan skutt och bus. Han vet så väl, inne på banan måste man behärska sig. ÄLSKADE PONNY ❤
Jag var sååå himla nöjd med honom, han kämpade på så himla fint för min skull, trots att han bara ville springa och busa. Resultatet kommer in och vi får 64,5% ❤
Självkritisk som man är så var jag först inte nöjd med siffrorna, men efter att jag fick smälta allt så struntar jag i siffrorna och går bara på känslan och upplevelsen. Jag trodde inte att det skulle räcka så långt och därför blir jag EXTREMT chockad när jag får veta att jag vann.
Ord kan inte beskriva chocken, glädjen och kärleken som kom som en våg över mig.
Jag vet inte vad jag ska använda för ord för att beskriva känslan. Men kärleken till denna skruttfarbror är oändlig ❤
Sen var det dags för ärevarv och ja, vad ska man säga... Jag försökte hålla det så kontrollerat jag kunde hahah men..... 👇
1 kommentar(er)
