Nu har det gått en stund sedan jag var i Uppsala och jag är ledsen för att det återigen blivit tyst här... Jag vet inte varför det blir så, jag stänger av och har på något konstigt sätt så himla fullt upp med så mycket annat..
Men, tillbaka till Uppsala...
Veckan var uppdelad i massor med olika besök till olika personer som har olika uppgifter men ingår i samma team. Denna vecka är tanken att få en klarhet i mig och mitt fall för dem men också för att utreda eventuella lösa trådar. De utreder noggrant för att vara helt säkra på att det inte finns någonting annat som orsakar smärtan som i så fall behöver behandlas på annat sätt t.ex. en tumör eller annan sjukdom. De utreder ALLT som påverkar smärtan, som sömnen, livstilen och relationer för att bara nämna några.
Jag behövde inte genomgå några behandlingar där och då. De tyckte att jag hade bra mediciner och en bra kombination av mediciner samt bra saker att kunna ta till t.ex. på natten. De var även väldigt nöjda med min livsstil och levnadsvanor, att jag har hästarna och inte snusar, röker eller dricker. Så det kändes bra. Så för mig var det många möten med många olika människor som alla frågar samma saker men självklart med undantag då deras olika roller styr frågorna åt ett visst håll. Men alla ville veta hur allt började och hur mitt liv ser ut. Sedan så skulle jag få veta sista dagen när teamet hade pratat ihop sig om de skulle erbjuda mig någon behandling eller inte, alltså om de ansåg att de kunde hjälpa mig med sina metoder.
Fredagen kom och jag skulle få ett besked. Jag visste inte vad jag hoppades på, eller vad jag ville att de skulle säga och vad jag inte ville att de skulle säga.
Jag får ett besked, de vill erbjuda mig en behandling någon gång vid årskiftet. Det är klart att det känns bra, men samtidigt så är det så himla mycket runt omkring som måste gå ihop. En behandling kommer att ske inskriven fyra veckor efter varandra med permission på helgerna. Det är 50 mil för oss tur och retur. Jag måste ha någon med mig, jag klarar mig inte själv. Men då måste mamma som är den som vanligtvis är med mig, vara tjänstledig i en hel månad, plus alla stora extrakostnader som husrum, mat och bensin. Det blir mycket pengar som inte finns. Jag vet att både mamma och pappa kommer göra allt för att det ska gå ihop, men de kommer gå på knäna. Jag vet och jag ser att det gör så ont i dem att inte ha den ekonomiska möjligheten att jag ska kunna åka på detta då det är skillnad på något sånt här och en nöjesaktivitet. Jag får så dåligt samvete över att jag sätter dem i den här situationen, och inte bara dem, även min lillasyster som också blir drabbad. Det gör fysiskt ont i mig av att veta att jag har satt dem i den här sitsen.
Men det är inte bara det som får mig att tvivla. En hel månad är en väldigt lång tid att kunna gå in helhjärtat samtidigt som jag ska klara av skolan på sidan. Och en hel månad är för mig en evighet att vara utan stallet och hästarna. De är mitt sätt att ladda batterierna och glömma allt som är jobbigt, och att vara utan det en hel månad känns tufft...
Jag har en helt fantastisk familj som jag vet alltid ställer upp och om jag känner att detta är något jag verkligen vill och kan gå in helhjärtat i så vet jag att det löser sig, jag har som sagt fantastiska människor i min närhet som inte skulle tveka på att hjälpa till, men det är ändå hela grejen, sitsen och tankarna jag sätter mamma och pappa i. Det är fortfarande lika jobbigt...
Så det är minst sagt mycket tankar just nu, minst sagt.
1 kommentar(er)
