När ska mardrömmen ta slut?? Kommer det någonsin ta slut? Eller ska det vara så här för resten av mitt liv? Det vill inte jag vara med på! Jag orkar inte det!!
Allt började i tisdags, då skulle jag äntligen på undersökning av hjärnan som jag länge har väntat på pga att jag har levt i ovisshet om vad det är som har utlöst dessa läskiga krampanfall... Men denna undersökning skulle funka så att jag skulle få ca 27 olika sladdar med elektroder på huvudet som skulle samla information ang om min hjärna funkar som den ska eller om de kan se annorlunda aktivitet som innebär epilepsi. Jag var otroligt nervös, då det i remissen stod att jag skulle utsättas för provokation för att utreda om jag har epilepsi eller inte... Men, som sagt så var det inte bara oro, utan även lättnad över att detta äntligen undersöks och tas på allvar.
Jag hade Mamma och Emma med mig då undersökningen skulle ta ganska långt tid och så skulle vi bara ha en mysig dag tillsammans med lite shopping till den nya terminen och helt enkelt bara umgås... ❤
Efter att undersökningen har börjat och jag får öppna och stänga ögonen lite osv... Sedan så skulle jag djupandas i 3 minuter, djupa och snabbare andetag än normalt. Jag känner att jag börjar bli lite snurrig, inte på den nivån att jag känner att jag kommer svimma och med tanke på att jag redan låg ned på britsen plus att jag hade förväntat mig något liknande av att hyperventilera så fortsätter jag...
Men sen går allt snett...
Jag minns nu i efterhand att jag kände hur min högra sida dras ihop som ett dragspel men sedan är allt bara svart.
När jag slår upp ögonen igen så ligger jag i ett ljust rum i en sjukhussäng. Jag tittar mig omkring och ser oändligt med slangar som går från mig till olika maskiner, en del ger ifrån sig ett brummande ljud medans någon annan har ett mer konstant pipande... Jag letar efter mamma, ser henne sitta vid sängkanten och hur hon lyser upp av att se mig. Jag har ont överallt. På en helt ny nivå. Jag är så fruktansvärt förvirrad. Jag förstår ingenting. Jag försöker få fram alla frågor men lyckas inte få fram ett ljud. Känner att jag har otroligt ont i näsan och det känns väldigt konstigt. Det kommer en sköterska och pratar med mig och gör någonting vid min näsa som gör så fruktansvärt ont. Jag vet nu att det var en så kallad näskantarell för att hålla luftvägarna fria, men där och då hade jag ingen aning. Jag var rädd, jag var så sjukt jävla rädd.
Jag hade fått ett rejält krampanfall. Jag har krampat i ÖVER TVÅ TIMMAR och till slut orkade min kropp inte mer. Jag slutade andas. Då togs beslutet, att söva ner mig och skicka upp mig på intensiven, fort.
Så nu var det samma visa igen, nedsövd på intensiven men tyvärr var det värre denna gång. När man inte tror att det kan bli värre, då blir det alltid det...
Vi hade en sköterska inne i rummet och övervakade mig hela tiden, hela natten, pga mitt långa andningsuppehåll...
Det som har varit jobbigast genom allt detta har inte varit min upplevelse. Jag har varit "lyckligt ovetande" om vad som faktiskt hänt. Det som gör allra ondast, det som får tårarna att forsa ner för kinderna av bara tanken på det... Det är att jag har utsatt mamma för detta, och Emma, hon var ju också med som sällskap och vi skulle umgås och bara a en mysig dag tillsammans...
Tänk tanken att mamma ska behöva se sitt barn sluta andas under så lång tid att jag blivit blå. Att behöva se sin dotter livlös, kopplad till maskiner och hjälpmedel för att överleva. Att behöva sitta vid sidan av sängen och iaktta sin dotter i timme efter timme som till slut blir till dygn... Det gör allra ondast. Det gör tusen gånger ondare än att vara "offret" genom allt detta, utan tvekan.
Förlåt mamma. Förlåt Emma. Jag vill verkligen inte att ni ska behöva se mig såhär. Men mitt i allt, tack. Tack för att ni oavsett vad som händer aldrig lämnar min sida. Tack för att ni är så starka för min skull. TACK för allt ni gör och är. Min kärlek och tacksamhet till er går inte att förklara med ord.
Likaså till min familj och vänner, förlåt för allt jag utsätter er för och tack för att ni aldrig lämnar min sida. Jag älskar er ❤
4 kommentar(er)
